Jag låter det mesta bara flyta på när jag lever såhär på bristningsgränsen och det går rätt bra. Lyssnar på samma låt om och om igen (Fionn Regan – Dogwood Blossom) och spenderar tiden efter skolan lite mindre bra genom att titta på This is England '86 och '88. Dör så bra det är och är så ledsen över att jag sett alla avsnitten nu. Bör nog snart ta tag i saker och ting (det vill säga skolan), snart. Snart.